Palmquist

Jag känner faktiskt ingenting, jag grät såklart första dagen. När det precis tog slut, men jag är inte ledsen.
Tror det beror på att jag visste att det var slut, att det hade varit det ett tag. Fast onsdagen fick mig att sluta tvivla på vad du kände, fast det var bara falskt.
Jag känner mig sviken, utnyttjad och sårad. Men det finns inga tårar.

Det värsta var när jag fick svaret jag inte ville ha... En trygghet? Är det allt jag var? Nån som alltid fanns där, nån som älskade dig i både gott och ont, nån du kunde gosa med. Jag va bara nån att ringa när du kände dig ensam, du tänkte inte på mina känslor.

Jag måste tolka allt på mitt egna sätt, eftersom du vägrar prata med mig. Du låter mig inte få släppa taget, få mina svar så jag kan gå vidare. Jag vill släppa dig, glömma allt. Tårarna som nu rinner ner för mina kinder är inte för dig, dom är för mig. För att jag har blivit så sviken... igen. Att jag har slösat min kraft på nån som inte kunde offra nåt för mig. Att jag förgäves försökte få vårt förhållande att fungera, när du inte ens ville.
Jag känner mig så lurad av dig... Det du har gjort mot mig trodde jag aldrig om dig.